Det finns dem. Det finns även de som inte gör det. Det finns även de som inte vet vad de ska säga, eller vad som är rätt göra. Eller de som är okapabla att sätt sig in i något som kanske inte hänt dem själva. Även de som inte förstår, eller ens vill förstå. Men vad är egentligen värst? I längden spelar det ingen roll. Det ända jag vet är att man måste se det positiva som faktiskt passerar en konstant, stanna upp och njuta av det, visa ödmjukhet för de som förtjänar det och finns där, och låta de negativa energitjuvarna gå förbi obemärkt. Skratta genom helvetet, utan att fly, för det är det som tar en igenom det. Vetskapen att allt kan bli som man önskar bara man försöker.
Jag är så lycklig.
Ungefär såhär stört lycklig!
