Jag har haft ett hål i mitt hjärta i 2 år, och jag trodde att ta andras tyngd till mig skulle hjälpa mig att förstå dem, och hjälpa dem att förstå mig tillbaks. Men vi är olika, och en egens tankegång är inte alltid vägen in till någon annans eller deras väg in till ens egen.
Ibland måste man acceptera, och det är okej. Inget är garanterat simpelt, och ingen vill ha det så heller.
Jag har sökt efter inspiration, och jag kan äntligen säga att jag är inspirerad.
En dag kommer jag öppna hela dörren, men bara när jag vet att det är rätt, och det kommer komma.
Jag ler på insidan.
